En snabb uppdatering eftersom jag känner att kvällen skyndar på mig lite grann.
Lisa och Johan på besök, hur bra kan det bli?
På besök hemma hos föräldrar och bror, mycket trevligt!
Pappa hittade vårtecken I rabatten!
Jag bestämde mig för att visa egna vårtecken genom att plantera en liten korg med blomster. Oerhört stolt.
Det har varit en tuff start på det här året. Mörker, ointressanta och kämpiga studier och så ovanpå det en riktig svacka hälsomässigt. Stress får mig alltid att må pyton, och en kraftig förkylning har hindrat mig från att träna de senaste två veckorna.
Nu börjar saker och ting vända. Äntligen har solen börjat att lysa, och isen smälter och lämnar marken fri. Jag har avklarat den fysikaliska kemin och börjat på något greppbart, den organiska delen, som faktiskt är intressant. Dessutom har förkylningen börjat ge med sig och jag har äntligen, äntligen, jubel I skyn, kunnat snöra på mig löpskorna igen. Två veckor räcker för att man ska känna sig svältfödd på träning. Långa promenader och cykling kompenserar inte alltid.
Det bästa av det bästa är att jag börjar se fram emot saker. Jag ser verkligen fram emot att träffa min syster och hennes sambo om en halvtimme, det var så länge sedan vi sågs! Sedan längtar jag efter resten av min familj som vi ska hem och besöka I helgen. Jag längtar efter ännu mer intensiv löpträning I vår, efter en hejdundrans påsk och att besöka Hanna I skottland till första maj. Därefter är det knappt en månad kvar innan jag fyller 20 och jonas 26, då ska firas!
Må bra kom ihåg! Någon att älska, något att göra och något att se fram emot.
Långpromenad hem från skolan – ser ni domkyrkan?
Jo, det är sånt där jag sysslar med nu. Destillering I sovjetlab.
Hissar man flaggan på våffeldagen, eller har jag missat något?
Mysepysen på besök, och det är hans leende som tar honom fram här I världen
Lyxig sallad till mig själv I min ensamhet.
Välsignelsen efter en härlig löptur.
Vänskap är ett så underligt fenomen, tycker jag. Jag kan förstå varför vi som människor gör vårt bästa för att inte stöta oss med personer I vår omgivning, att det är viktigt för oss att få stanna kvar I flocken och vara accepterade. Tänk alla fördelar det medbringar I form av skydd, omtanke och närhet!
Hur kommer det sig att vi bestämmer oss för att binda vissa personer tajtare till oss än andra? Vad är det I oss som driver oss att lära känna och umgås med en viss person (eller flera) till den gräns där man båda blivit beroende av varandra? Man pratar ju ofta om hur olika kärleksrelationer är I olika kulturer, men hur skiljer sig vänskapsrelationer från varandra I olika kulturer? Vad delger man sig till sina vänner, och vad förväntar man sig att få tillbaka?
Tillskillnad från vår socialakamp, där vi kämpar för att vara trevliga, tillmötesgående och undvika att blotta strupen verkar vänskapen bygga på just dess motsats – att öppna sig, att visa sina allra sämsta sidor. Det är först när en person sett dessa sidor och sagt att de ändå vill fortsätta umgänget som vi på något sätt kan kalla personen en “nära” vän. Är det inte lite lustigt? Som att våra dåliga sidor ligger närmare vårt sanna väsen än våra goda? Kanske är det så att man inte till fullo kan känna sig trygg med en person förrän man sett den lacka ur totalt – då vet man hur pass farligt det kan bli, och om man överlever det så behöver man inte oroa sig för något värre.
Jag försökte tänka på någon av mina vänskapsrelationer som inte haft en kris, men så insåg jag att de nog bara varit mer eller mindre allvarliga. En kris kan vara så liten som ett obesvarat sms eller så stor som två års total tystnad. När krisen väl är över är det dock svårt att göra sig av med varandra. Man är liksom för nära. Nu går det inte att göra sig ovän med varandra, för man har ju sett både varandras bästa och värsta sidor – betydelsefulla vapen och mäktig information I vårt sociala nätverk.
“Jag har vaknat! Som den äkta krigare jag är med insikten om att JAG bestämmer vem jag är. Jag tänker fixa den här tentan! För vem är jag? Jag är mina val, jag är den jag bestämmer mig för att vara, och därför kommer jag att fixa det. Att mitt huvud är fullt av snr förändrar inte det. Jag ska ge järnet, för jag är stark, smart och klarar allt jag tar mig för. Nu har jag tagit mig an den här terminen och då ska jag klara den. Jag bevisar för mig själv att jag inte ger upp på det här, att jag kan ro ett land I hamn. För vem är jag? Jag bestämmer vem jag är!”
Ovanstående brandtal höll jag för mig själv, för att motivera mig att stiga upp från madrassen imorse. Jag tänkte dela med mig av det, eftersom det verkligen fick mig att stiga upp, och jag tror temat är evigt (vakna och stiga upp fast man inte riktigt är laddad för det). Jag tog inspiration från videon Marianne länkade till, en ganska testosteronstinn kille (http://www.youtube.com/watch?v=yX39J_YyKbs).
Med tillräcklig inspiration så har jag pluggat med måtta hela dagen. Lyssnar på massa musik under tiden, vilket håller humöret uppe även när det känns jobbigt. Ser fram emot att få även denna tenta avklarad. Efter denna är hälften av den här terminen, den här kemin, avslutad. För två månader sen trodde jag inte ens att jag skulle nå så här långt, så möjligheten finns (och jag tänker ta den!) att jag tar mig igenom hela terminen.
Så här grå och tråkig kan en av mina räkningar se ut.
Min belöning idag var ett avsnitt av V. Gillar hur de har en ljudmatta I bakgrunden (dududududu) genom hela avsnitten, min puls följer med! Här nedan följer en liten lista på några av favoriterna från dagens pluggmusik.
Chet Baker – There Will Never Be Another You - Remastered, Take 2
Rise Against – Help Is On The Way
Those Dancing Days – I'll Be Yours
Hanna och Leo
Lördagsgott
Det bästa är att de är lika coola och fina som de ser ut
Finaste presenterna!
