Alla vänner har sina sidor

Vänskap är ett så underligt fenomen, tycker jag. Jag kan förstå varför vi som människor gör vårt bästa för att inte stöta oss med personer I vår omgivning, att det är viktigt för oss att få stanna kvar I flocken och vara accepterade. Tänk alla fördelar det medbringar I form av skydd, omtanke och närhet!

Hur kommer det sig att vi bestämmer oss för att binda vissa personer tajtare till oss än andra? Vad är det I oss som driver oss att lära känna och umgås med en viss person (eller flera) till den gräns där man båda blivit beroende av varandra? Man pratar ju ofta om hur olika kärleksrelationer är I olika kulturer, men hur skiljer sig vänskapsrelationer från varandra I olika kulturer? Vad delger man sig till sina vänner, och vad förväntar man sig att få tillbaka?

Tillskillnad från vår socialakamp, där vi kämpar för att vara trevliga, tillmötesgående och undvika att blotta strupen verkar vänskapen bygga på just dess motsats – att öppna sig, att visa sina allra sämsta sidor. Det är först när en person sett dessa sidor och sagt att de ändå vill fortsätta umgänget som vi på något sätt kan kalla personen en “nära” vän. Är det inte lite lustigt? Som att våra dåliga sidor ligger närmare vårt sanna väsen än våra goda? Kanske är det så att man inte till fullo kan känna sig trygg med en person förrän man sett den lacka ur totalt – då vet man hur pass farligt det kan bli, och om man överlever det så behöver man inte oroa sig för något värre.

Jag försökte tänka på någon av mina vänskapsrelationer som inte haft en kris, men så insåg jag att de nog bara varit mer eller mindre allvarliga. En kris kan vara så liten som ett obesvarat sms eller så stor som två års total tystnad. När krisen väl är över är det dock svårt att göra sig av med varandra. Man är liksom för nära. Nu går det inte att göra sig ovän med varandra, för man har ju sett både varandras bästa och värsta sidor – betydelsefulla vapen och mäktig information I vårt sociala nätverk.