Labyrinter

Mm… För första gången denna vecka vaknade jag innan klockan. Har försökt gå och lägga mig väldigt tidigt för att få sova ut, och ställt klockan en timme senare än jag brukar gå upp. Ändå har jag sovit som en stock och inte velat gå upp när klockan ringt. Förutom idag då, då jag äntligen vaknade innan klockan (ca fem minuter tidigare, men allt räknas!) och kände mig utvilad. Ställde mig och tog en dusch, och upptäckte till min förvåning att jag inte börjar förän vid tio idag. Lycka.

Att förändra sitt beteende (wow, snacka om typiskt Linnéa-tankehopp) kan vara förfärligt svårt. Man springer runt I samma labyrint, och det som om man ständigt kommer till samma korsning, till samma stopp I labyrinten. Har jag inte varit här förut? tänkte man kanske de första gångerna man anfådd kom dit. Senare börjar man känna igen vägen dit, börjar lägga märke till hur de olika tunnlarna är kopplade till varandra, men likväl hamnar man ändå vid samma återvändsgränd. Så svär man, rycker upp sig, och tänker att inget barn lär sig att gå utan att falla några gånger först. Efter några hundratalsmisslyckanden börjar man rycka på axlarna när man ser den där hånande muren, så är jag här igen, noterar man nästan slentrianmässigt, innan man vänder och börjar leta på nytt. När antalet misslyckanden börjar närma sig tusentalet bryter frustrationen och desperationen ut, man sliter sitt hår, bankar på de kalla stenarna och skriker. Man frågar sig själv var *** man ska få kraften att vända sig bort från den där väggen, att än en gång vända på klacken och börja söka I de evinnerliga tunnlarna. Då vill man inget hellre än att någon stor jätte, som ser på skådespelet ovanifrån ska visa barmhärtighet, sänka ner sin hand och lyfta ut en ur den där labyrinten.

Att bryta ihop är smärtsamt och brutalt men det är också relativt kortvarigt. Att leta och söka är långvarigt, speciellt för somliga som är födda I slutet av maj och början av juni (haha, internskämt). Ibland frågar man sig själv om inte ens hjärna skulle göra bättre nytta och skänka större glädje I plastikkirurgi än innanför skallbenet. Någon som vill ha läppar förstorade?

VÄNDPUNKT.

Jag tror trots allt på människans förmåga till förändring. Jag vill bara poängtera att det inte är så lätt. På samma sätt som jag I ett tidigare inlägg skrev att man måste gå där ingen gått förut för att hitta nya vägar krävs det på samma sätt att man skapar nya vägar I sina tankebanor för att vägen till den där återvändsgränden ska vara lite längre.

Återupptäckte Regina Spektor igår. Folding Chair är definitivt en favorit. Two Birds var också bra, men jag tycker nog bäst om Machine, där hon använder sitt gamla snabba pianospel men lagt till lite trummor. Och jag gillar trummor.

När huvudet fortsätter

Läser för tillfället Peter Eriksson igen, nu Ursäkta, hur dags går jorden under? där han humoristiskt presenterar de miljöproblem vi ställs inför. Det är fantastiskt hur lättläst och underhållande hans texter är. Jag gillar.

Jag gillar också långa löprundor i kvällsol, med fågelkvitter och skogsstigar. Min hjärna säger åt mig att fortsätta, att ta den längre vägen hem eller utforska något nytt. Det blev ett långpass ikväll. Gick ut lite för hårt och kände av mina vader redan efter en halvtimme. Lite för mycket asfalt anar jag, så jag bestämde mig att springa ett extra varv i elljusspåret istället för att ta omvägen hem, men då pressade jag mig och tog tid på spåret istället. När jag sedan började jogga hem och min hjärna enträget sa "ta omvägen Linnéa, det fixar vi!" skrek mina lungor, mina vader och till slut min röst "Nej, jag orkar inte mer nu!" och så joggade jag den kortare vägen hem. Eller joggade? Släpade mig hem snarare. Det blir intressant att se hur benen känns imorgon. Det är så det går när huvudet fortsätter utan att lyssna på kroppen.

Levande charader

I varje nytt möte finns en möjlighet att omdefiniera dig själv. Vem är du?

Har haft en intensiv helg med min kära vän Karin på besök. Vi har hunnit med så mycket att jag har svårt att förstå att allt hänt under samma helg. Tror att tidsförvirringen delvis kommer som följd av trötthet också. Lite smått och gott från helgen.

Polkagrisen med hennes saxofon, det var så roligt att försöka spela!

Vårens första tussilago, vilka kämpar!

Långa promenader in till stan, med vinden I håren!

Karin I solen vid fyrisån.

Vem kunde tro att jag bodde på gångvägsavstånd till Uppsala centrum? Med Karins långa ben tog det inte mer än en timme. Vi såg Sucker Punch I fredagskväll, och så kikade vi på Pans labyrint igår kväll. Det fanns förvånansvärt många likheter mellan dem.

Vi åt och drack så mycket gott. Gjorde pizza enligt Bellas recept (mycket olivolja I degen och avocado-fraiche istället för tomatsås på) och drack rosévin, Paul Sapin. Jag smakade Ben & Jerry glass för första gången I mitt liv, och blev lite besviken. Den hade nog tinat och sedan frysts igen, för den var väldigt isig. Tror att jag ska göra egen glass I sommar.

Annat som gör en glad är att ha Marianne på besök hemma. Då lyser lägenheten upp kan jag meddela! Snart iväg och utforska om snön smält I naturreservatet, får se hur långt in I skogen vi kommer!

Mycket tack till min sötisbror som delade med sig av sin spellista http://open.spotify.com/user/soyba/playlist/2FRGhsiRfKGfJo8Ih7iJbr Swe så att jag fick lyssna på lite trummor och el. Annars så utforskar jag Anna Järvinen och från och med nu Björk – Army Of Me (Sucker Punch Remix). Grymt.

Puls puls puls

Efter att förkylningen släppte förra veckan känner jag mig levande igen. Det är som om mina lungor skriker efter luft, och jag ger mig gärna ut för att fylla dem! Dygnen har blivit längre, jag får mer gjort och framförallt känner jag mig starkare.

Veckans visdomar? Allmän glädje och lycka över att få sträcka ut benen på okända vägar. Alla är vi olika, och vi har olika element där vi känner att vi hör hemma och trivs. Vissa gillar att stå I centrum av uppmärksamheten, att många människors bilckar riktas mot dem. Andra gillar att vara alldeles själva och umgås ensamt. Vissa gillar att springa en bestämd sträcka de känner till, gå samma väg till affären, och åka samma väg med bilen till jobbet.

Jag gillar att utforska. Mitt sanna element är när jag rör mig på okända platser. Jag älskar att låta impulsen styra mina ben, och varje gång jag känner igen mig lovar jag mig själv att inte springa den kända vägen tillbaka. Istället väljer jag stigen som viker av från vägen, som leder dit jag inte redan varit. På det sättet ser jag nytt, och utforskar de tomma bitarna I kartan. Det är när jag sprungit in på det ena stället och kommit ut på andra sidan som jag känner att jag får grepp om världen, och förstår hur det område jag nyss varit I hänger ihop.

Ibland går det knasigt, som när jag I tisdags efter att ha joggat längs en landsväg I någon halvtimme bestämde mig för att vända men så såg jag stora runda spår som gick upp I skogen och bestämde mig för att följa efter dem, bara för att en sju minuter senare befinna mig högst upp på ett stenröse, med pulsen uppe I halsen och inse att det kanske inte vore en bra idé att vricka sig bara för impulsens skull. Fast nu vet jag ju I och för sig att vägen inte ligger på andra sidan det röset, utan bortanför det nästkommande.

Ibland går det jättebra, som igår när jag sprang I kvällsolen och fann min väg in I ett naturreservat, och vägen hade trädrötter över sig och mjuk mark. Att utmana sig själv och slira runt lite, för att tillslut komma upp I en del av ett bostadsområde jag inte varit I förut, men som jag cyklat förbi I ett halvår. Jag gissar på att det är min bild av väg som skiljer sig lite. Vissa tycker att en väg består av en asvalterad gata, andra att den bör vara grusad eller ha en markerad led, åtminstonde vara upptrampad. Men om man vill göra sin egen väg måste du sätta fötterna även där ingen annan satt dem förut.

Gröna fingrar?

Har haft en helt fantastisk helg med min älskling I Eskilstuna. Han bakar tillsammans med mig, följer med ut och springer, låter mig vara Indiana när vi spelar lego-Indiana Jones och är till och med med på att gå och handla blommor och jord för att plantera ute på balkongen. Bäst av allt är att han säger så bra saker, ger de bästa kramarna och dessutom får mig att skratta hela tiden. Bättre finns inte.

Mysepysen poserar vid våra chokladbollar, mumma!

Den absolut sötaste klänningen min syster gav mig, tack!

Snyggisen I sin nya jeansskjorta

Jag satte lite lila penséer och några tête-a-tête (mini påskliljor) I blomkrukan, det kommer nog bli jättefint tror jag.

I den anspråkslösa korgen satte vi morötter och några ringblommor – den kommer bli överfull av växtlighet inom någon månad, det gillar vi!

Nu har min kära hyresvärd Sanjin frågat om jag är intresserad av att pyssla på trädgårdsplätten utanför lägenheten. OM jag är! Det kommer nog krävas en del jobb att först rensa, bända jord, köpa nytt, planera och plantera men det känns ruskigt roligt, kanske är det mormors gener som gripit tag I mig så här framåt våren?