Puls puls puls

Efter att förkylningen släppte förra veckan känner jag mig levande igen. Det är som om mina lungor skriker efter luft, och jag ger mig gärna ut för att fylla dem! Dygnen har blivit längre, jag får mer gjort och framförallt känner jag mig starkare.

Veckans visdomar? Allmän glädje och lycka över att få sträcka ut benen på okända vägar. Alla är vi olika, och vi har olika element där vi känner att vi hör hemma och trivs. Vissa gillar att stå I centrum av uppmärksamheten, att många människors bilckar riktas mot dem. Andra gillar att vara alldeles själva och umgås ensamt. Vissa gillar att springa en bestämd sträcka de känner till, gå samma väg till affären, och åka samma väg med bilen till jobbet.

Jag gillar att utforska. Mitt sanna element är när jag rör mig på okända platser. Jag älskar att låta impulsen styra mina ben, och varje gång jag känner igen mig lovar jag mig själv att inte springa den kända vägen tillbaka. Istället väljer jag stigen som viker av från vägen, som leder dit jag inte redan varit. På det sättet ser jag nytt, och utforskar de tomma bitarna I kartan. Det är när jag sprungit in på det ena stället och kommit ut på andra sidan som jag känner att jag får grepp om världen, och förstår hur det område jag nyss varit I hänger ihop.

Ibland går det knasigt, som när jag I tisdags efter att ha joggat längs en landsväg I någon halvtimme bestämde mig för att vända men så såg jag stora runda spår som gick upp I skogen och bestämde mig för att följa efter dem, bara för att en sju minuter senare befinna mig högst upp på ett stenröse, med pulsen uppe I halsen och inse att det kanske inte vore en bra idé att vricka sig bara för impulsens skull. Fast nu vet jag ju I och för sig att vägen inte ligger på andra sidan det röset, utan bortanför det nästkommande.

Ibland går det jättebra, som igår när jag sprang I kvällsolen och fann min väg in I ett naturreservat, och vägen hade trädrötter över sig och mjuk mark. Att utmana sig själv och slira runt lite, för att tillslut komma upp I en del av ett bostadsområde jag inte varit I förut, men som jag cyklat förbi I ett halvår. Jag gissar på att det är min bild av väg som skiljer sig lite. Vissa tycker att en väg består av en asvalterad gata, andra att den bör vara grusad eller ha en markerad led, åtminstonde vara upptrampad. Men om man vill göra sin egen väg måste du sätta fötterna även där ingen annan satt dem förut.