Labyrinter

Mm… För första gången denna vecka vaknade jag innan klockan. Har försökt gå och lägga mig väldigt tidigt för att få sova ut, och ställt klockan en timme senare än jag brukar gå upp. Ändå har jag sovit som en stock och inte velat gå upp när klockan ringt. Förutom idag då, då jag äntligen vaknade innan klockan (ca fem minuter tidigare, men allt räknas!) och kände mig utvilad. Ställde mig och tog en dusch, och upptäckte till min förvåning att jag inte börjar förän vid tio idag. Lycka.

Att förändra sitt beteende (wow, snacka om typiskt Linnéa-tankehopp) kan vara förfärligt svårt. Man springer runt I samma labyrint, och det som om man ständigt kommer till samma korsning, till samma stopp I labyrinten. Har jag inte varit här förut? tänkte man kanske de första gångerna man anfådd kom dit. Senare börjar man känna igen vägen dit, börjar lägga märke till hur de olika tunnlarna är kopplade till varandra, men likväl hamnar man ändå vid samma återvändsgränd. Så svär man, rycker upp sig, och tänker att inget barn lär sig att gå utan att falla några gånger först. Efter några hundratalsmisslyckanden börjar man rycka på axlarna när man ser den där hånande muren, så är jag här igen, noterar man nästan slentrianmässigt, innan man vänder och börjar leta på nytt. När antalet misslyckanden börjar närma sig tusentalet bryter frustrationen och desperationen ut, man sliter sitt hår, bankar på de kalla stenarna och skriker. Man frågar sig själv var *** man ska få kraften att vända sig bort från den där väggen, att än en gång vända på klacken och börja söka I de evinnerliga tunnlarna. Då vill man inget hellre än att någon stor jätte, som ser på skådespelet ovanifrån ska visa barmhärtighet, sänka ner sin hand och lyfta ut en ur den där labyrinten.

Att bryta ihop är smärtsamt och brutalt men det är också relativt kortvarigt. Att leta och söka är långvarigt, speciellt för somliga som är födda I slutet av maj och början av juni (haha, internskämt). Ibland frågar man sig själv om inte ens hjärna skulle göra bättre nytta och skänka större glädje I plastikkirurgi än innanför skallbenet. Någon som vill ha läppar förstorade?

VÄNDPUNKT.

Jag tror trots allt på människans förmåga till förändring. Jag vill bara poängtera att det inte är så lätt. På samma sätt som jag I ett tidigare inlägg skrev att man måste gå där ingen gått förut för att hitta nya vägar krävs det på samma sätt att man skapar nya vägar I sina tankebanor för att vägen till den där återvändsgränden ska vara lite längre.

Återupptäckte Regina Spektor igår. Folding Chair är definitivt en favorit. Two Birds var också bra, men jag tycker nog bäst om Machine, där hon använder sitt gamla snabba pianospel men lagt till lite trummor. Och jag gillar trummor.