När huvudet fortsätter

Läser för tillfället Peter Eriksson igen, nu Ursäkta, hur dags går jorden under? där han humoristiskt presenterar de miljöproblem vi ställs inför. Det är fantastiskt hur lättläst och underhållande hans texter är. Jag gillar.

Jag gillar också långa löprundor i kvällsol, med fågelkvitter och skogsstigar. Min hjärna säger åt mig att fortsätta, att ta den längre vägen hem eller utforska något nytt. Det blev ett långpass ikväll. Gick ut lite för hårt och kände av mina vader redan efter en halvtimme. Lite för mycket asfalt anar jag, så jag bestämde mig att springa ett extra varv i elljusspåret istället för att ta omvägen hem, men då pressade jag mig och tog tid på spåret istället. När jag sedan började jogga hem och min hjärna enträget sa "ta omvägen Linnéa, det fixar vi!" skrek mina lungor, mina vader och till slut min röst "Nej, jag orkar inte mer nu!" och så joggade jag den kortare vägen hem. Eller joggade? Släpade mig hem snarare. Det blir intressant att se hur benen känns imorgon. Det är så det går när huvudet fortsätter utan att lyssna på kroppen.