Disney för alltid

Jag tillhör disneygenerationen. Som bevis för detta vill jag med hjälp av tre låtar beskriva mitt snart 20åriga sinne. Lyssna och njut (för havet är så djuupt!).

Jodi Benson – Part Of Your World (1989 Recording) Jag ville konstant se på Ariel när jag var liten. Mamma sydde sjöfena åt mig och min syster, och jag kommer ihåg att jag var ofantligt lycklig när de köpt röd sprayhårfärg till mig. Jag har nog aldrig känt mig så vacker som då. 6 år, orangespräcklig i håret, med en grön stjärtfena och lila bikinitopp.

Längtan efter andra världar och nya möjligheter har alltid varit ganska... påträngande. Jag verkligen skyr ordet stagnation, att stagnera; att inte längre utvecklas. Det gör mig rädd och får mig att ibland fly från situationer och personer som är hur fantastiska och underbara som helst, bara för att jag får känslan av att jag skulle sluta förändras om jag stannade. Känslan och längtan efter något nytt uttrycks så underbart i Pocahontas, Judy Kuhn – Just Around The Riverbend.

Den här längtan, eller kanske borde jag använda ordet drift, att förändras gör självklart att man då och då känner sig vilsen. Den jag nyss var vill jag inte vara längre, jag vill vara någon annan, men vem är hon? Ett typfall av de äldre tonårens identitetskris. Vi vet inte vart vi ska men vi ska dit, var det inte Daniel-Adams Ray? Man vet att man är en fantastiskt, framgångsrik, ja, vad? En klar bild av att det finns ett syfte för en, men har ingen aning om vilket detta syfte skulle vara. Jag säger bara, MULAN! Lea Salonga – Reflection

Nog är detta existentiella teman, jag menar, är inte det här känslor många av oss bär på? Jo, hur skulle de här filmerna annars ha kunnat bli så populära? Era tankar?