Timglas

Källhänvisning: Jasmin drunknar i ett timglas sand i Disneys Aladdin. Jag rensar hemma hos mina föräldrar och hittar dagböcker sedan tio år tillbaka. Jag hjälper min pappa att skriva hans CV, och häpnar över hur många platser och år han varit anställd hos företag. Det tar ca sju minuter från det att vår tvättmaskin visar att det är en minut kvar innan tvätten är klar tills dess att luckan går att öppna*.

Det är en väldig massa prat om det gamla och det nya året. Ser på Gomorron Sverige i SVT nu på morgnarna, och igår hade de tema framtid (http://svtplay.se/v/2294513/panelen_om_att_sia). Det är ganska intressant det där med tidsperspektiv. Vi säger att människan har en förmåga att greppa både dåtid och framtid, men jag tvivlar. Jag tvivlar starkt. Personligen kan jag mycket väl se att jag lärt mig av mina erfarenheter, att saker som hänt mig format mig till den jag är idag. Dock kan jag inte säga att jag förstår att det hände igår. Jag är ju jag, idag, med all min komplexitet – att jag var enklare eftersom jag hade mindre erfarenhet för ett halvår eller ett år sen (eller för den delen igårkväll) går inte att greppa. På samma sätt, som Magdalena säger i klippet “Vi bearbetar det som är nu genom någonting som vi säger ska hända om 200 år…". Jag tror helt enkelt inte att vi kan se längre än vår näsa räcker.

Missförstå mig rätt. Är det någonting som jag har varit bra på i mitt liv så är det att inte leva i nuet. Vad som hänt mig för stunden har alltid verkat mycket mindre intressant än det som hände mig igår, eller det som kanske händer mig om fem år. Tror att detta har att göra med min livliga fantasi. När man har möjlighet att måla upp och uppleva en helt annan värld, som inte har några gränser varken fysiskt eller mentalt, varför skulle man vilja leva i verklighetens nu? Ni som har sett Christopher Nolans Inception kommer säkert ihåg hur personerna i filmen blir beroende av drömmar, och drömskapande, eftersom de själva gör upp reglerna för drömvärlden och därför på något sätt kan spela gud? Jag upplevde det själv senast häromdagen när jag äntligen fått igång The Sims 3 spelet som min bror gav mig i julklapp förra julen. Jag tänkte att jag “äntligen” skulle få bygga den perfekta lägenheten jag haft i mina tankar i spelet. Pfft! C’est l’air! Det dröjde fem minuter innan jag blivit irriterad och frustrerad över spelets alla begränsningar, och tänk så fånigt platt och tråkigt det såg ut! I mitt huvud har jag kunnat känna trägolvet under mina fötter, det har stuckit i mina ögon av solljuset som skiner in genom de stora köksfönstren… Jag föredrar helt och hållet min egen dröm och fantasi.

Hursomhelst insåg jag det då, när jag rensade bland gamla dagböcker i mitt föräldrarhem, att jag förlorat en del av mitt intresse för gårdagen liksom morgondagen. Tidigare har jag alltid funnit ett på något sätt nästan perverst nöje i att läsa mina gamla dagböcker, förgripa mig på barnets tankar och känslor, det som inte visste bättre. På samma sätt har jag också förtryckt mitt nutida jag genom planer och mål inför framtiden. Jag har alltid tänkt att “om sex månader ska jag…”, “när jag blir tjugo ska jag…”, “tänk hur bra det kommer bli när…”. Vart fanns jag i allt det där? Bortträngd i en vrå, gömd i skräck över dagens möjligheter och risker. I och med att jag sett och läst om “Det gamla 2010” och “Det nya 2011” för Sverige, världen, vänner och familj har jag kommit till insikt om att det inte rör mig på samma sätt längre. Idag är då jag lever, just nu när klockan är lite över nio. Det är med den insikten som jag motiverar mig själv till att ge mig ut och motionera, sätta mig att läsa en bok eller ta tag i disken. Om inte nu, när då?

Ovanstående reflektioner rör, om det inte redan framgått tydligt nog, bara mina egna behov. Jag vill inte på något sätt säga att mitt nuvarande förhållningssätt är bättre än något annat, men det är bättre för mig just nu än mitt tidigare var för mig. Det gör det mycket enklare för mig att hantera stress, som tidigare var ett stort problem för mig. Något jag är stolt över att ha lärt mig hantera bättre år 2010. För mig är det viktigt att vi bevara vår egen berättelse, att vi åminner oss de erfarenheter som utgör oss, vår kunskap och våra känslor. Det är också viktigt att se framåt och ha drömmar. Dock föredrar jag att låta dessa två delar bara utgöra en hastig spanande blick över axeln och framåt, under tiden som jag upptar mig under timglasets silande sandfall.

 

*reflektera över vad detta säger om tidens böjlighet! Existerar tvättmaskinen i en annan värld? Rent logiskt, om nu sju minuter för oss är en minut för den går det bara ungefär 200 minuter per dygn för en tvättmaskin. Vad gör det för skillnad för tvättmaskinen, och kanske ännu viktigare; vad gör det för skillnad för oss? Hahaha….