Kalorimetri, randori och intern energi

Det är mycket som händer så här, i början av kursstart, i början av resten av mitt liv. Det är mycket träning som jag vill ska bli av, mycket träning som blir av, och en del träning som väntar. Det är en ny instutition, en fördjupning i ett tidigare läst ämne, nya föreläsare och en del nya kursare (ca 100). Bokarbete, bibelstudier, vänner, familj och pojkvän – allt är så smarrigt, och jag är så sugen på alltihop!

Vi diskuterade energibegreppet på föreläsningen i termokemi idag. Det var roligt att höra så många idéer om det; “Den lägsta formen av existens”, “rörelse”, “liv!” (personligen slängde jag in ett “Vetenskapens Gud!”) och så den tråkiga definitionen; “förmåga att utföra arbete”. Här kommer en tanke! Jag har mycket, mycket energi lagrad i min kropp – tillräckligt för att klara mig i ca 30 dagar utan att inta någon ny energi i form av mat – ändå sätter jag stopp för mig själv och går och lägger mig nu. Det är där bristen på vilja begränsar oss, och det är också där vårt sunda förnuft tar hand om oss. Sömn är ju varken värme eller arbete tillfört från den externa omgivningen, så hur kommer det sig att den ger oss så galet mycket ny energi?

Blows my mind! (som Jack Black säger så fantastiskt roligt i Year one)