Gammal Sci-fi

Har läst en hel del under jullovet, bland annat Havsfarmen av Arthur C. Clarke som utkom 1957 och Harry Martinssons Aniara som utkom året innan, 1956. Det var absolut inget övervägt beslut att läsa två sci-fi böcker från samma tidsperiod, det bara blev så. Bägge böckerna skildrar en framtid där människan har lyckat lägga våra närmaste planeter under sig. I Havsfarmen har huvudpersonen sin familj bosatt på Mars, och i Aniara missar rymdskeppet med samma namn planeten och slutar således i en evighetsfärd i yttre rymden.

En stor skillnad mellan böckerna är att Martinsson skildrar Jorden som en död planet, förstörd av människans kärnvapen, emedan Clarke målar upp en relativt ljus framtid för vår hemplanet. I sanning har Clarke nog underskattat människans destruktiva förmåga. Havsfarmen utspelar sig i Jordens hav, som människan till stor del lagt under sig. Med hjälp av undervattensfarkoster sköter man valflockar som vi idag sköter kor, får och getter. Det tycks mig som om Clarke skrev sitt verk med en stark framtidstro och sökte möjliga lösningar på världens problem. I hans verk finns inga krig och ingen brist på mat, karaktärerna är mänskliga och har även allvarliga psykologiska trauman - men världen är i det stora hela bättre än den ser ut idag. Jag blev ledsen över den tes som Clarke byggde sin roman på, att världshaven innehåller obegränsat med resurser, är den som fått människan att exploatera och utrota så många arter i haven.

Trots den stora skillnaden i författarnas framtidsepos så tycks det mig som om de ändå delar sitt syfte. Harry Martinsson ville uppmana oss till att känna socialt ansvar, att inse att vi är delaktiga och medansvariga till den Jordens undergång han framställer som oundviklig. Arthur C. Clarke sätter även han sin huvudperson i ett ansvarstyngt dilemma, där han får sätta sina egna etiska ståndpunkter framför sitt företags bästa. Det jag frågar mig är vem som lyckas bäst med att förmedla sitt budskap och påverka läsaren. Jag kände mig mer motiverad av Havsfarmen, nog mest för att huvudkaraktären utgör en självklar förebild och för att Clarke ställer så höga förväntningar på oss, Jordens framtid. Om han förväntade sig att vi tog hand om planeten och nyttjade vår vetenskap inte för att exploatera och förstöra utan för att minska lidande för oss själva och resten av planeten, ja, då måste jag ju ändå försöka anstränga mig lite. När jag läste Aniara njuter jag av det fantastiska språket, men den allmänna känslan är ändå den av hopplöshet och desperation. Dessutom är huvudpersonen inkapabel till att påverka situationen och Jordens undergång, vilket på ett sätt avskärmar mig från att koppla på min egen ansvarskänsla. Jag blir en åskådare, utan några högre förväntningar på mig, såvida jag inte på något sätt kan stoppa människans själva natur; "askans konung" som Martinsson så bittert benämner oss.

På ett sätt, när jag låter tankarna vandra iväg lite, känns det naturligt. Om en vän mår dåligt är det väl mest motiverande att själv belysa det positiva och sin egen framtidstro. Det skulle inte precis få personen att må bättre att måla upp ett skräckexempel på hur fruktansvärt det skulle kunna bli om inte personen skärper till sig. "Om du fortsätter så här, då kommer du snart inte ha något livslust kvar" känns ju inte särskilt uppmuntrande. Ett glatt "imorgon tar vi en promenad och försöker lära oss något nytt" tror jag mer på.