Såg på Iron Man igårkväll. Spännande att jag har fått en ny hobby i filmmusik. Jag är imponerad av Ramin Djawadis jobb med soundtracket, och gillar bäst låten Merchant Of Death. Började också tänka på superhjälte-temat, och hur filmer där huvudkaraktären har superkrafter och kämpar för sina högre ideal har enkelt för att lyckas. Vi sitter i soffan och alla våra sympatier ligger hos huvudpersonen, som ju faktiskt gör "det rätta" och bekämpar skurkar, korrupta affärsmän och den generella massan som vägrar att agera mot orättvisorna. Superhjältefilmer ger mig nästan alltid lite dåligt samvete, eftersom jag, i förhållande till den genomsnittliga jordbon, har superkrafter (i form av utbildning, ekonomiska resurser, kärleksfull uppfostran etc). Vad gör jag för att bekämpa orättvisorna? Skänker lånade pengar till WWF? Vet inte om det är tillräckligt för att lyfta på hakan och sträcka på sig.
Läste i en äldre Topp Hälsa tidning om smarta målsättningar.
Vissa människor ser saker som de är och frågar sig "Varför?".
Andra ser saker som inte finns och frågar sig "Varför inte?"
Efter att ha varit på ett samlingsmöte angående volontärarbete (se isvonline.org) gick musten lite ur mig den här veckan. Jag kände mig som en cynisk och bitter kvinna när jag träffade de superpeppande och engagerade informatörerna som med varje molekyl av sin kropp verkade skrika ut "Allt är möjligt!". För två år sedan var allting möjligt. Sen dess har mitt synfält bara krympt och krympt. Nu känner jag mig fången av mig själv och mina egna rädslor. "Hoppas inte på något så har du inget att förlora"-attityden verkar genomsyra det mesta jag tar mig för nuförtiden. Kanske har det att göra med att allt inte cirkulerar kring mig själv och min egen odödlighet längre?
Nu börjar den där sista soltimman för november ta vid, så jag och Marianne måste snabba oss ut på löpturen och njuta av den!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar