Kyrkor

Har nu läst ut The Irresistable Revolution - living as an ordinary radical av Shane Claibourne. Gillade den mycket, den utmanade mig och gav mig på samma gång bekräftelse i känslor och tankar jag har haft tidigare. Jag väljer att inte skriva någon längre recension av den, utan hänvisar till http://www.thesimpleway.org/. Dock tänkte jag lite kort skriva om ett av de teman han tar upp i sin bok, nämligen kyrkor.

Claibourne uttrycker en frustration och sorg över att religiösa samfund och kyrkor lägger ner miljontals dollar på att bygga upp, renovera eller förbättra sina kyrkor och mötesplatser istället för att skänka pengar till de fattiga. Han resonerar mycket kring hur Gud blev arg när David ville bygga honom en plats på jorden, att Skaparen lever i allt skapat och att vi bara försöker göra det lättare för oss att greppa genom att bygga fysiska rum som "boplats" till vår gud. Det lite skrämmande är väl att vi isolerar och stänger in vår relation till honom där, att vi går till kyrkan på söndag för att höra om och möta Gud, men ofta glömmer att han lever likamycket utanför de fyra väggarna som i och innanför dem.

För ett flertal år sedan blev jag alltid hänförd när jag gick in i kyrkor. Den maffiga arkitekturen och den ekande tystnaden gav mig alltid (och gör delvis fortfarande) en känsla av att stiga in i en annan värld. Sedan började jag läsa historia och röra mig utanför mitt eget hem. Genom att se en dokumentär om hur konflikterna i spanska inbördeskriget fortfarande lever i befolkningen där idag fick jag upp ögonen för hur nära kyrkan kan alliera sig med regeringar. Vilka personer som lagt sten ovanpå sten, och av vilken anledning, fick helt nya proportioner för mig. Även om jag läst om hur kyrkan alltid gått hand i hand med överklassen och mjölkat ur bönderna ända sedan feodalsamhället, så insåg jag aldrig riktigt att liv strykit med under uppbyggnaden av våra fantastiska, gyllene kyrkor.

Notre-dame de Fourvière kyrkan i Lyon

Jag antar att jag fick ännu ett uppvaknande när jag besökte Notre-Dame de Fourvière i Lyon under min frankrikevistelse. Att rika borgare, "kyrkliga" män la ihop lite av sina förmögenheter för att bygga en ny kyrka bara för att bevisa kyrkans storhet och makt får det att knytas i min mage. Att gå in i och se den överflödiga glansen i kyrkan gjorde det inte lättare. Jag tror att mitt besök i Kloster kyrka här i Eskilstuna, med upptäckten av den fornnordiska manlighetssymbolen ovanför kristuskorset strödde lite extra salt i såret.

Kloster kyrka i Eskilstuna

Det känns som när jag såg den där alienfilmen när jag var liten, där utomjordingar bosatte sig i människors kroppar bara för att dra av sig förklädnaden och skrämma livet av en senare. Tidigare har kyrkan varit en lugn och stillsam plats där jag känt mig uppfylld av människans skaparkraft och Guds storhet. Nu blir jag illa till mods när jag går in i en kyrka. Plötsligt framstår den mer som ett bevis över en tid av förtryck och slaveri, och inte minst som en onödig förspillan av material och energi som kunde ha lagts till medmänskliga handlingar och sociala förnödenheter. Samtidigt la jag ju själv ner 20 kronor på att jag och J skulle få testa att skjuta armborst idag, så vilken rätt har jag att döma?