Revolutions

För någon dag sedan såg jag Sam Mendes Revolutionary Road med Kate Winslet och Leonardo Dicaprio. Tog en utflykt till 1950-talets Connecticut. Js syster såg den för något år sedan och sa att den var jättedeprimerande, vilket stoppade oss från att gå och se den på bio. Nu hittade jag den i en sådan där "två för 99:-" låda och tog saken i egna händer.

Jag tyckte inte att filmen var deprimerande. Den var sorglig, men otroligt välspelad. Mest av allt tyckte jag nog nästan om mansbilden som gavs, då den var genomgående svag och osäker. I andra filmer där män är otrogna, behandlar sina hustrur dåligt eller dricker sig redlösa blir kvinnan ofta porträtterad som offret. I den här filmen var mannen offret för sin egen dåliga självkänsla rakt igenom, osäker på sin egen identitet och styrka söker sig Frank (Dicaprio) till tryggheten och säkerheten. Personligen finner jag Michael Shannons tolkning av den mental sjuke John pricksäker och imponerande.

Eftersom jag ändå har Richard Yates Catch-22 på nattduksbordet borde jag kanske ta itu med den innan jag går och lånar Revolutionary Road, dock vill jag verkligen läsa den! För tillfället har The Irresistable Revolution - living as an ordinary radical av Shane Claiborne hoppat in och avbrutit min läsning av Utvandrarna. Claibourne är rak, rolig och tänkvärd. Dessutom är hans bok under 400 sidor, och får därför prioritet över Mobergs bokkvartett. Kort och gott, det är mycket revolution i kulturella liv för tillfället. Ha, ha.