Religiöst potpurri

Källhänvisning:

• Diskussion med troende vän
• Brian Grazer och John Calleys produktion av Dan Browns The Da Vinci Code, som jag och J såg på i förrgårkväll.
• Högmässan vi gick ut från i förmiddags.
• Vilhelm Mobergs Utvandrarna som jag börjat läsa
• Nattliga samtal med J

Nyckelord:

• Fallossymboler
• Andlighet
• Den mänskliga Guden/Den gudomliga människan
• Religion vs Tro

Som barn var jag starkt troende. Jag skulle kalla min religion en liten potpurri av regler, tro och andlighet. Exempelvis fick man inte svära, det var viktigt att vara lojal mot sina vänner och det var i princip en dödssynd att kasta stenar mot varandra så att de gick sönder eller bryta av kvistar från levande träd. Källan till min övertygelse om vad som var ett rättfärdigt liv var förmodligen flera; söndagsskola, ljudbandet Sopan och alldeles för mycket disneyfilm spelade nog sina roller i min hedniska trosuppfattning. Det var lika viktigt att ta hand om naturen som att be kvällsbönen på kvällen eller att tvätta händerna före maten. Regler är regler och bör åtlydas, inte sant?

Hur som helst dröjde det ända upp till början av tonåren innan jag började få en inblick i den andliga delen av det hela. Självklart hade jag bett till Gud innan jag somnade om kvällarna, som en tröstande extrapappa när jag var ledsen på en kompis, hade gjort något jag skämdes över eller bara ville att mamma skulle komma hem så jag fick säga godnatt till henne innan jag somnade, men jag hade inte fått någon riktig konstruktiv respons. Vid tolv, trettonårsåldern började jag få kontakt med kyrkan igen, och genom den upptäckte jag Gud på ett annat sätt. Att aktivt uppleva Jesus genom lovprisning, sång, tungotal. Det var en kraftigt omtumlande upplevelse, och jag fick en ordentlig skjuts framåt i min tro. Där fanns också bibeln...

- Men om Gud visste att allt skulle gå skit från början, att Adam och Eva skulle äta av äpplet och behöva förvisas ur lustgården för att därefter behöva lida för att bruka sin mark och föda sina barn, varför skapade han?

- Jaa... Jag skulle kunna tro, även fast det kanske är lite svårt att förstå, men när man kommer upp i min och min sambos ålder, då börjar man plötsligt vilja ha barn. Man vill liksom skapa något av sig själv, att kunna ta hand om och älska. Trots att man vet att barnet förmodligen kommer att göra dumma och ogenomtänkta saker, och att det inte kommer att vara solsken hela tiden, så vill man ändå ge någon annan chansen att leva.

- Men vaddå? Att skaffa barn är ju den mest själviska handlingen i världen! Gud ska ju vara kärleken, och osjälvisk, men han skapar ändå människan för att han vill ha sällskap, eller vaddå? Trots att han vet att dem kommer att må skit?

Jag är den första att erkänna att jag var en deprimerad fjortonåring när jag och ungdomspastorn i min kyrka utböt ovanstående meningar (något så när återgivna). Anledningen till att jag citerar mig själv är för att jag vill visa att jag från början har haft svårt att godta saker utan hållbara förklaringar och kanske framförallt att jag ofta går lite för djupt in i saker och ting. Mitt högmod gjorde att jag hoppade av bibelundervisningen bara en månad innan avslut, på något sätt för att bevisa för mig själv (som jag gjort så många gånger därefter) att jag inte till fullo anslutit mig till en grupp eller ett sammanhang. Ett smart eller dåligt val? Ett oundvikligt?

Hursomhelst drevs jag av min nyfikenhet och starka tro ändå vidare för att utforska det ännu oupptäckta. Om det fanns en starkt positiv och beskyddande kraft, fanns det då också dess motsats? Genom böcker och diskussioner byggdes en bild upp i mitt inre av de två krafternas kamp. Ett stort grått hav, med omedvetna vattendroppar. När någon vattendroppe blev ljusare, och började närma sig den "vita styrkan" kastade sig de svarta vattendropparna över den lilla ljusa och tryckte ner den tills det att den blev grå igen. Så länge som man är grå är man ointressant. Om någon har läst boken ovanstående liknelse är tagen ifrån får de gärna påminna mig, för jag verkar ha glömt både titel och författare. Hursomhelst, plötsligt framstod längtan till kärleken och värmen inte bara som den trygga extrapappan utan även som farlig, då rädslan för mörkret och kylan verkade vara så närvarande och skrämmande. Jag ville inte bli grå, men jag ville inte kasta mig in i en andlig kamp i en så ung ålder, speciellt inte då det var vida erkänt att både demoner och skyddsänglar kunde ingripa fysiskt i din vardag om du började vandra på den vägen.

Det var förmodligen tur att jag fick lite annat att sysselsätta tankarna med när jag började på gymnasiet. Ensam i en ny stad, ny skola, nya vänner - det är en fantastisk distraktion för en tonårshjärna. Grubblerierna fick handla om skolarbete istället för andar och krafter. Dock fortsatte jag att besöka kyrkan någon söndag då och då, och bad fortfarande regelbundet. Jag minns två nätter, separerade från varandra med någon månad, då jag upplevde två känslor extremt starkt. Jag minns inte längre vilken natt som var före den andra. Den ena natten genomgick jag lidande och sorg. Jag tänkte på förtvivlan, saknad, sorg, krig och sjukdom på ett sätt jag inte gjort tidigare. Mitt huvud kastades in i olika fiktionella händelseförlopp - ett barn som förlorar sin leksak, barnsoldaten som bär vapen, personer som misshandlas... Att empatiskt föreställa sig deras smärta var outhärdligt och jag anade återigen att världen inte cirkulerade omkring mig. Den andra natten tänkte jag på frälsningen, på att Gud förlåtit allt det ovanstående. Att det inte finns någon skuld i det, eftersom Jesus tagit med sig alla våra synder på korset. Två tuffa nätter som var något av ett genombrott för mig i förståelsen av Kristi kärlek till oss.

En enda troende nära vän blev inlagd på mentalsjukhus av sina föräldrar. När vi tillsammans var på ett kristet konvent hade hon fått ingivelsen att predika, att inte rädslas världens kritik. Som i en handvändning var den nitiska och prestationspressade personen jag känt omvänd till en öppen och orädd missionär. Hon pratade med alla hon kunde om Gud och hans härlighet, och ifrågasatte även tron hos dem med auktoritet. Hon var lycklig och levande på ett sätt som jag aldrig tidigare sett, och när hon blev inlagd var jag oerhört kluven. Den ena sidan av mig förstod de logiska argumenten i att hennes beteende inte hade varit sunt. Den andra sidan av mig såg bara bibelns berättelser framför mig, hur Jesus och hans lärjungar sågs som galna när de predikade de nya buden, kärlek och förlåtelse istället för ett öga för ett öga lagen. På samma sätt som de fängslade lärjungarna och spikade upp Jesus på korset för att de ifrågasatte kyrkan och religionen låste de nu in och drogade min vän för att hon varit glad och predikat om Gud?

Sen hade jag ett religiöst break i lite över två år.

Vi är fortfarande vänner. Hon pratar nu liksom då om att Gud talar till henne och andra, men nu är det ok och det är ingen som spärrar in henne någonstans. Hon tror på bönesvar, men istället för den intensiva kärlekens bud som hon drevs av under sin psykos talar hon nu om levnadsregler. Jag känner hur hennes prestationspress och aggressivitet återigen bubblar upp under ytan. Det stinger av igenkännande när jag hör mina egna tankar om religiösa människors hyckleri. Min pappas bitterhet över sina föräldrars enträghet att åter igen se honom i kyrkan, och inte kunna erkänna hans liv som rättfärdigt utan att se honom på kyrkbänken, påminner starkt om mina egna känslor för min vän.

Sedan såg jag och J på The Da Vinci Code och jag fick lära mig lite grann om de ganska hedniska symbolerna för det manliga och det kvinnliga, hur kvinnan tidigare sågs som en väg till himmelen och teorin om att Maria Magdalena var Jesus hustru och hans tilltänkta som fortsatt ledare för hans församling. När vi sedan gick till kyrkan på högmässan idag, och jag högst upp på den främsta väggen ser den äldsta symbolen för manlighet, den uppvända trekanten, blir jag stum. Jag tänker på hur kyrkan lyckades instutionalisera även den mest radikala mannens budskap. Hur de i så många år (referens Utvandrarna) lyckades, och på många håll fortfarande lyckas, ha monopol över tron. Samtidigt vet jag hur det idag finns tusentals och åter tusentals olika grenar inom kyrkan, inom religionen. Det finns en anledning till att det var under tio personer som var på högmässan. Det får mig att ana, att det inte bara puttrar i mitt eget huvud, utan att vi alla är smakrika delar i världens religiösa potpurri.

Jag skulle vilja skriva så mycket mer om ämnet, men nu kommer B och vi har arbete att ta tag i. Kommentera gärna!